"Alla har vi ärr på stämbanden. De bildas under livets gång, och alla läten lämnar spår, från spädbarnets första skrik. Och varje gång man hostar, ger till ett skri eller talar hest vanställs stämbanden med ytterligare en skåra, upphöjning eller valk. Skälet till att vi inte märker det är att vi aldrig kan se ärren. Inte som när vi upptäcker fåror på tungan eller tittar djupt ner i svalget och blir varse en ful rodnad. Och ändå har alla åtminstone hört talas om tecken på överansträngning: de så kallade sångarknottrorna, polyperna, fistlarna, rösten själv. Så försiktig man egentligen borde vara med sina stämband. Kanske man inte borde tala alls."